Det kändes fantastiskt att vakna upp idag. Det är en fin dag, ljuset flödar in genom fönstren och Biden / Harris vann det amerikanska valet. Jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan under de senaste dagarna. Att Amerika får sin första kvinnliga vice president (dessutom icke-vit) är så stort. Representation är så jäkla viktigt, inom allt. Att ha förebilder att se upp till. Personer som banar väg för andra.
De senaste dagarna har jag plåtat ett stort porträttjobb. Jag ska berätta mer om det i ett eget inlägg men fokus under det jobbet var just mångfald och representation. Jag känner mig lite besviken över att jag inte lyckades täcka in alla typer av personer och människor jag hade på önskelistan från början men det blev omöjligt på grund av de nya corona restriktionerna. De som var i riskgrupper fick helt enkelt och förståeligt ställa in. Jag gjorde vad jag kunde och det är nog ändå något man ska vara nöjd med. Och det gäller i allt man gör. Att alltid försöka göra det bättre valet.
I alla fall, den här veckan har varit extrem för mig på så många sätt och idag är första dagen det känns som jag kan andas igen. Och om jag måste så mycket som titta på en flyttkartong då vill jag inte vara med längre! Det, tillsammans med stora känslor, en superuttömmande plåtning och renovering av lägenhet med kort varsel samtidigt har gjort att jag är ett vrak. Att få en morgon där jag kunnat sitta i soffan och spela Sim City, äta frukost med min kille och skriva lite i min blogg känns helt underbart. Om en liten stund ska jag åka och måla lite mer, städa en hel lägenhet efter renoveringskaoset och sedan fortsätta packa upp kartonger. Det tar liksom aldrig slut…
Jag hoppas när det här kaoset som pågår just nu är över att jag har lite mer energi att blogga, jag har verkligen saknat det!