Johan Rheborg är på tapeten igen. I alla fall på Fotosidans kommentarsfält till den här artikeln som berättar om att han nu ställer ut på Fotografiska med sin utställning ”backstage” med bilder på kända svenskar bakom kulisserna. Man kan kortfattat säga att det finns två läger, de som gillar hans bilder, tycker han är en duktig fotograf som har känsla för bildseende och komposition, som gillar att han plåtar med film (vilket ger respekt hos framför allt de som bedömer bilders hantverk), har fint ljus och intressant innehåll. Sedan har vi det andra lägret som inte tycker Johan är en riktig fotograf. Framför allt verkar det som att för att han är kändis och har tillgång till dessa miljöer vi vanliga människor inte har tillgång till så har han kunnat ta en genväg in i rampljuset som fotograf. Och att nu få ställa ut på Fotografiska är en skymf mot alla andra som har fått kämpa mycket hårdare under en längre tid.
Och visst är det så. Vissa har helt andra förutsättningar än andra i världen. Om man tar mig själv till exempel, jag kommer från en familj där min mamma var hemma med barnen och sedan utbildade sig till sjuksköterska. Min pappa sålde begagnade motorcyklar och sedan började han arbeta med sanering och demontering inom industrin. Ingen där jag kommer ifrån hade några kontakter inom media eller någon kunskap om vilken väg man skulle ta. Ingen kunde hjälpa mig med min dröm. Ingen trodde ens på mig. Är jag mer värd att kalla mig själv fotograf nu 11 år senare i så fall för att jag har kämpat och arbetat varje dag sedan dess? Eller är jag inte alls värd att kalla mig själv fotograf eftersom jag inte gått någon utbildning utan är självlärd?
När är man någonsin en riktig fotograf?
Jag tror svaret varierar otroligt mycket beroende på vem du frågar. För vill du få fotograf-kredd inom modebranschen ska du vara/ha åstadkommit/ha en image som är helt annolunda än om du vill ha fotograf-kredd inom bildjournalistiken. Varje genre har sina egna lagar och regler, olika saker som ska uppfyllas för att du ska bli erkänd som en riktig fotograf. Och det handlar också om vem du vill ha ett erkännande ifrån. Är det din familj? Dina vänner? Dina fiender? Andra fotografer? Folk i en viss bransch?
Jag läste ett blogginlägg för några dagar sedan, om att bara för att man är kameraägare så är man inte fotograf. Och det kan jag i många fall hålla med om.
Svenska fotografers förbund har valt att göra skillnad på ”fotograf” och ”professionell fotograf” genom att säga att ”En professionell fotograf skapar tillfället för din bild och låter inte de tillfälliga omständigheterna styra resultatet”.
Personligen så tycker jag en fotograf är någon som gör intressanta bilder jag vill titta på. Oavsett om det är en 15-årig tjej från Småland som fotograferar med mobilkamera och har 100 000 followers på Instagram eller om det är en prisbelönt bildjournalist med tjugo års yrkeserfarenhet som med livet som insats, efter att ha gått två olika fotoutbildningar i fyra år med praktik på DN, reser jorden runt för att berätta i bild med sin kamera. Sedan kan fotograf-rollen se väldigt olika ut. Man kanske är yrkesfotograf på heltid och tjänar alla sina pengar från fotorelaterade jobb, eller frilansfotograf på deltid med annan huvudförsörjning (som många konst/landskap/gatufotografer i Sverige) eller hobbyfotograf. Man får ännu inte betalt för sitt fotograferande men man är duktig på att ta intressanta bilder.
*Enligt Hanna 6 år är man riktig fotograf när man har tagit 683 471 bilder.
Bild av Johan Rheborg från utställningen Backstage.