Idag ska jag ha möte med banken. Jag har alltid haft en väldigt dålig kontakt med banker tidigare i mitt liv. Alltid känt mig väldigt liten och rädd för dem. Tänkt att jag mest stör om jag vill något. Tänkt att man alltid är ensam och att de aldrig står på ens sida. Att det inte är någon idé att be om hjälp med något. Det beror dels på hur jag uppfostrats men också för att min förra bank var på det sättet. Jag visste inte om att det var så förrän jag bytte bank när jag och Kalle köpte vår lägenhet. Min gamla bank (trots vi både tjänade helt okej och haft våra frilanskarriärer i flera år) bara ”ni behöver en miljon i handpenning om ni ska köpa den här lägenheten och jag ser att ni båda är frilans och inte har något fast jobb” och så var det med det. Min nya bank försökte istället hitta en möjlighet för oss att kunna köpa lägenheten, som dessutom verkade vara en bra investering och var till och med imponerade över hur bra våra frilanskarriärer gick.
Så nu när jag ska dit är det inte nervöst. Jag känner mig inte ovälkommen. Eller som att jag ber om något jag inte har rätt till. Jag ska dit för att de ska få hjälpa mig med några saker. Jag behöver dels utfärda en garanti. Jag ska dels omvandla min enskilda firma till aktiebolag. Och jag ska flytta ett konto. Jag ser till och med fram emot det. Berätta för min bankperson hur mitt företag utvecklats den senaste tiden. Att känna att hon har koll på mig, vet vem jag är och att jag när som helst kan höra av mig till henne oavsett hur stort eller litet det jag undrar över är känns så bra. Och för er som inte känner det här – byt bank. Jag fattade inte att det kunde vara såhär. Jag trodde banker var stora, omöjliga och läskiga. Men det visade sig bara vara min gamla bank som var det. Framför allt tror jag det är extra viktigt för den som är frilans eller har en kreativ karriär att ha en rådgivare eller personlig bankkvinna som förstår en och ens verksamhet. För mig känns det i alla fall så mycket bättre nu!
Bild på Carl Norén, tagen 2010 i skärgården