Alltså… Vi måste prata om Fotomässan igen. För två år sedan så skrev jag ett blogginlägg där jag tyckte det var en väldigt skev jämställdhet bland föreläsarna och utställarna på 2013 års Fotomässa. Resultatet var ett blogginlägg som fick spridning och ledningen hörde av sig till mig och ville ha hjälp att bli bättre. Jag arrangerade förra året en scen där programinnehållet valdes med omsorg för att spegla vad som var nytt och hett, intressant och sådant som inte annars fick synas på Fotomässan (och självklart var det jämställt med lika många kvinnliga som manliga föreläsare/gäster/utställare). Detta året var det också fler tjejer än någonsin som hade fotoutställning. Så man blir glad att de tog åt sig av kritiken och fokuserade på att förbättra sitt arbete för en mer jämställd fotomässa. Det är ju trots allt lika mycket tjejer som killar som delar fotointresset i landet.
Men om vi kikar på årets program och affischnamn så vet jag inte vad som händer. Posterboy för mässan i år är Bingo Rimér. Fotografen som är känd för sina sexistiska avklädda bilder på tjejer där de ska stå i porriga poser och puta med läpparna. Förlåt men vilken målgrupp är det tänkt att han ska locka? Det är möjligt att någon bloggläsare till honom tycker att det känns coolt och fräscht 2015 att lära sig plåta tjejer på Bingos vis. Men hur många medvetna tjejer har Bingo som förebild? Är det verkligen det bästa valet för att hitta nya vägar framåt för Fotomässan? Jag tycker det känns som tillbaka till 90-talet istället för in i framtiden.
Jag tänker att Fotomässan ska vara en plats där yrkesfotografer, frilansande fotografer, hobbyfotografer och amatörer samlas och utbyter erfarenheter, får kunskap och inspiration. Och tittar man på målgruppen så är det som sagt lika mycket tjejer som killar som fotograferar och därför också skulle kunna vara intresserade av att besöka mässan. Och då måste man också göra en mässa där hela den målgruppen känner sig välkommen och samtidigt är representerad.
Om vi kikar vidare på utställarna så hittar vi en cool tjej: Sophie Odelberg (som ni kan läsa en intervju med här i min blogg) och en samlingsutställning från Sony. De resterande sex utställarna är alla män. HUR SVÅRT SKA DET VARA ATT SE TILL ATT DET ÄR LIKA MÅNGA TJEJER SOM KILLAR SOM FÅR STÄLLA UT SINA BILDER?
Vi har hur mycket duktiga kvinnliga fotografer som helst som gör intressanta grejer. Det är inte ett problem att hitta kvinnliga fotografer värda att ställa ut. Hur kan det ens bli så att man spikar ett program utan att tänka på detta? Jag förstår verkligen inte. Framför allt inte när man tidigare fått kritik för just det här och jämställdhetsdebatten de senaste åren varit påtaglig. Vi är mer medvetna idag. Vi som publik reagerar och tänker på det här på ett helt annat sätt. Därför förväntas man också som arrangör att vara bättre på detta. Den medvetna publiken accepterar inte en så skrev fördelning längre.
När jag sedan börjar räkna övriga programpunkter: Workshops, föreläsningar och andra framträdanden på scener så blir statistiken ännu sämre: Endast 4 personer av 40 är kvinnor under fredagen. Det är alltså 36 män som kommer stå på en scen och representera fotobranschen. Och bara 4 kvinnor. I stort sett samma statistik ser man på lördagen och söndagens program också.
Det kanske fanns en gång i tiden när fotobranschen till stor del bestod av män. Men det har ändrats nu. Och om man inte hänger med i den förändringen så hamnar man efter. Vi som inte är män som fotograferar vi vill inte bara ha manliga förebilder. Jag tror inte alla män heller vill det. Om mannen hela tiden är den som ska sätta agendan precis som han alltid gjort så missar man många andra perspektiv.
Som det ser ut på Fotomässan i år är det som att vi tjejer inte existerar. Vi är inte representerade.
Fotomässan behöver hjälp. Att locka och behålla en ny målgrupp. Att inte bara rikta sig till äldre män. Att välja mer spännande, intressanta och nutida affischnamn. Att ta ansvar för jämställdhet genom att låta mässan präglas av att lika många kvinnor som män får stå på en scen eller ställa ut sina bilder.
Jag tänker också att en konsekvens av att bara äldre män kommer på Fotomässan måste ju vara att alla fotoutbildningar som betalar för sina monters lika gärna kan packa ihop och lägga ned. Vilka ska de rekrytera? Gymnasieskolorna och Fotoutbildningarna? Det gör då att Fotomässans resurser krymper vilket inkräktar på programmet. Det blir en ond spiral.
Får jag ens framföra den här kritiken efter det här? Jag tycker ändå det. För det kan inte hänga på en inhyrd konsult att lösa helheten. Även om såklart min medverkan hade kunnat ge avtryck i det jag kritiserar.
Min förhoppning är att genom att belysa detta problem skapa en större medvetenhet hos arrangörer som Fotomässan (eller varför inte Canon som nyligen hade en turné där alla sex föreläsarna var vita män 40+. En rapport från en av föreläsarna visade sedan att alla i publiken hade också varit män 40+ förutom en kvinna. Av 60 personer. Det är en ganska enkel uträkning på hur ditt innehåll och din marknadsföring påverkar din målgrupp och publik) så att de i framtiden inte gör samma misstag igen.
Jag reagerar också på det här för jag förväntar mig mer av de varumärken jag använder och ibland samarbetar med eller representerar. Jag förväntar mig att de håller en bättre nivå jämställdhetsmässigt.
Men det skulle vara fantastiskt om jag aldrig mer behövde skriva det här blogginlägget.